En sommar och en halv höst

Det känns lite snopet att skriva att inget har hänt. Men jag skulle ljuga om jag slutar vid denna punkt.

Jag och min allra finaste vän har besökt Paris. Resan dit på 5 dagar var både spännande och givande. Samtidigt som staden gav oss en ärlig uppsyn utav smutsiga trottoarer, uteliggare och fattigdom. Besvikelse. Mest för att inte känslan var där när man som mest ville ha den där. Livet är inte bara vackert. Jag var alldeles uppfylld av känslan av trygghet när jag kom hem. Sverige är så himla fint.

Jag var med om orättvisa. 6 små, oskyldiga kaninungar dog för oss i sjukdom. Det var som en jobbig serie på bästa sändningstid, som aldrig ville ta slut. Poff, poff, poff. I samma veva kom jag närmare döden än vad jag någonsin tidigare i livet har gjort. Jag insåg hur fel syn jag har haft på döden innan. Att den ska vara dramatisk, fruktansvärd och plågsam. Visst, det kan den vara. Men den död jag såg var som en vindpust. Fridfull och befriande. Mitt jobb är så ansvarsfullt. Och livet är så kort.

Jag har varit på festival. Sett hur folk har badat i lera och har dansat okontrollerat hyperaktivt till ballader. Hur folk har slukat varandra inne på bajjamajor och sovit i ett fuktigt tält med fina J. Jag själv var förvånad över hur seriöst folk tar de 3 dagarna på en festival. Festa för allt vad man är värd och samma kläder i ur och skur. Lite som en ny värld för bekväma jag som klagar över kaffefläckar.

Annars är det mest vardag. Åren går. Paniken och stressen består.

Tick tack.