Time.

Ska jag vara ärlig? Bäst så. No regrets liksom. Iaf skittrist Lördag. Jobbade med feber och allmänt krasslig. Sen lite firande av diverse familjemedlemmar. Trevligt. God mat, matkoma, tupplur osvosv.  Men det är jag. Jag är så himla barnslig. Känner som en inre rastlöshet, och något som kan kallas för ensamhet. Vafan, ryck upp dig tjockis! Tänker jag ena stunden, och nästa vill jag bara gå o begrava mig. Jag ska vara brutalt ärlig o säga att jag saknar skolan. Saknar att ha något som är jobbigt/stressande/krävande. Sure, jag har jobbet... Men! Det är ta mig tusan inte samma sak! Och defentitivt inte en timmanställning på ett äldreboende. Jag trivs. Ja det gör jag. Men å andra sidan... buhu. Innan har jag ju klarat av skola, jobb, träning och faktiskt pojkvän i samma veva.

Grejen är ju den att jag är en praktiskt lagd människa. Trots min hydda (eller... mitt tempel! haha)  så blir jag lyckligare av att klippa gräset än att ligga i solen och sola.
Tänkte innan att fasen så gött, massor med tid till att träna, rita, fota och hästarna... alla fina intressen som jag har! Jag kanske till och med kan börja träna på att spela lite gitarr? Men inget faller mig i smaken. Öppnar upp blocket, vessar pennan. Ingen fantasi. Snör på mig skorna, drar på mig jackan. Ingen motivation. Sätter på kameran, tar bort linsskyddet-vad var det nu jag skulle fota? Så blir det ytterligare en slarvbild på ytterligare en blomma. Och det gör mig så ledsen. Jag utvecklas inte en millimeter, jag står och stampar med samma motiv, samma kompositionsfel och har samma tekniker som innan.

Intalar mig själv att jag känner mig ensam, hjärtekrossad, bortglömd och ynklig. Men egentligen  ligger det en skarp rastlöshet bakom det hela. Ond cirkel.
Kan man gå in i väggen av rastlöshet? Får man sakna någon form av stress? 

Well well.  Jag antar att jag överdriver, typiskt mig. .

Do what u have to.