.

Tiden
Du står stilla i den tid som var. Du har inga drömmar, inga mål. Allt som är nu, är du nöjd med. Jag försöker komma med invändningar, med flummiga funderingar och med uppmuntrade ord- för att än en gång bli nedtryckt. Jag kollar på dina läppar när du formar meningarna: Nej aldrig det, jag är inte sån, och hur skulle det se ut? Hur skulle det se ut om du inte ändrade ditt tankesätt ställer jag som motfråga för mig själv. Men du är redan långt borta. Jag tittar noggrant på dig. Följer varje linje i ditt ansikte. Jag blir så svag. Så svag att jag, mot mina egna bestämmelser, tänker på vart mina läppar har varit. Kysst den kinden, mjukt pussat den pannan och hårt kysst de läpparna. Nej tänker jag för mig själv. Nej det är det som var. Nej han är fortfarande där. Nej jag har gått vidare. Ja jag har ändrat syn på dig. På mig. På oss. Det som var då för längesedan är något som kallas för dåtiden. Då av en anledning.
Du är då av en anledning.

En anledning att Tiden är med mig.







Du dansade aldrig med mig.