.

Usch vilken dag. Började bra men så fort jag steg innanför dörrarna till tandläkaren så kände jag hur nackhåren reste sig. Blev ju inte bättre av att sköterskan visade upp den lilla sprutan som de skulle sticka mig i munnen med för att jag skulle bli bedövad där de skulle greja. Var som att trycka på en knapp. Först blir jag förvånad över hur min kropp reagerar. Jag kallsvettas, nästan hyperventilerar och tårarna kommer ohejdat. Sen blir jag bara mer och mer uppskruvad. Det kryper i kroppen och jag känner hur blodet rusar i ådrorna. Jag är tvungen att ligga prick stilla för att jag inte ska få bedövningen där jag inte behöver det. Jag kämpar för att ligga stilla, men egentligen vill jag bara fly. Skjuta bort tandläkaren och systern som håller i mina händer, skjuta bort det lilla bordet med verktyg som de har för att krafsa i min mun. Men samma stund så vill jag mer än någonsin få det överstökat. Det är fullt kaos i mitt inre och allt jag tänker på är den blanka nålen, och på att fly. Någonstans i bakgrunden hör jag hur de om och om igen säger att det inte är någon fara, att det går fort och att vi måste bedöva. Jag hinner tänka att det är tur att jag ligger ned, för annars hade jag legat avsvimmad nu, innan jag känner det minimala sticket som inte är värre än ett myggstick. Det är över, men jag fortsätter hyperventilera och tårarna rinner. Jag får sätta mig upp i stolen. Världen snurrar omkring och jag skäms. Skäms för att jag reagerar som jag gör. Skäms för all denna uppståndelse för en sån liten sak. Skäms för hur min kropp reagerar utom min kontroll.


Resten av dagen går jag i som en dimma, är helt utmattad. Tänker på att jag egentligen borde gör något åt min rädsla för sprutor. Men som vanligt skjuter jag upp det tills det är dags nästa gång... Jaja. Skönt att skriva av sig. Nu ska jag däcka lite.