.

Dagen är kommen. En dag då jag, Jessica Anna Marie Petersson skulle ta ett stort steg i mitt liv. Beträda en ny tröskel. Fatta nya beslut och anta många utmaningar. Hon skulle delvis beträda byråkratins värld och innefatta sig i att spendera kvällarna genom att fylla i papper, ringa samtal, sitta i telefonkö och gå på otaliga möten. Denna Jessica Anna Marie (som trodde när hon vart liten att hennes mellannamn satt ihop)Petersson skulle kliva in med friska steg in genom Arbetsförmedlingens portar, stekas till en mör kotlett med otaliga sidor av information, stirra på miljontals par trötta ögon och nicka, le, hoppas, tro, lova och sen gå därifrån med hopp inför framtiden. Att just hon skulle slippa sitta hemma och förstöra sin blogg i massor "idag har jag: sovit till 12, ätit massa smörgåsar, tittat på tv, kollat på högen med tvätt i mitt rum, ätit några kakor, bloggat, ätit en kaka till, tagit en tupplur, kollat på disken, kollat på dammsugaren, och tillsist slängt ner tvätten i tvättrummen och skånkat upp för trappen och sovit bort resten av dagen framför hem till gården".

(Egentligen var hon ju bara en av de otaliga ungdomar i dagens Sverige som vart som en klump grodägg i en gyttjepöl som inte visste något.) Nåväl. Ska inte bli allt för sentimental och haka upp mig på världsliga saker i livet som sysselsättning, jobb, karriär och arbetskamrater och after work.

Som tur väl var då igår kväll när när jag gick runt med alla dessa hiskliga tankar var ju att idag på morgonen ringde jobbet för... de ville att jag skulle jobba! Så nu skjuter jag upp alla tankar till ikväll och förbarmar mig själv att jag inte har någon choklad hemma. Det hjälper och lugnat nästan lika bra som sobril, närmligen.