Åh. Jag är så fulld av känslor så jag spricker (skrev nyss springer, fast... de är nog det sista jag gör idag... hehe)! Har nog aldrig varit med om en dag med så blandade känslor. Skiljas från klassen, skiljas från lärare, skiljas från stämningen, äta en sista middag med klassen, gå i kyrkan o sjunga sommarpsalmer (bara jag som tycker att de är lite sorgliga?), tåga genom stan och sen adrenalinet som pumpades genom kroppen innan utspring. Fytusan vilket drag! Regnet mot ansiktet när ES08 sprang ut från vfg, möta upp familj, vänner och släkt utanför skolan mitt i regnet, krama om alla, inse att allt är över och skynda runt som en galning till flaket, fixa bergsprängaren som vi skulle ha, hoppa in i lasset genom springorna mitt i trafiken, härja genom staden, vråla "jaaa för vi har tagit studenten, ja vi har tagit studenten fy fan vad vi är braaaa!", vissla i visselpiporna så man trodde öronen skulle knäckas, dansa i regnet till de kanske skönaste låtarna någonsin med världens bästa klass.
Åka hem och möta upp vänner, släkt och grannar som jag har känt i hela sitt liv. Inse att alla är här för just mig. För att fira mig. Tårarna bara rullade, det var finaste än vad jag trodde att det skulle vara. Och den stora känslan att allt var över. Det som man har sett fram emot, planerat, och förberett i månader är nu över, studentfester, pubrunda, bal och slutligen den stora studentdagen. Som faktiskt, är större än vad jag någonsin trodde att den någonsin skulle kunna bli.
Är evig tacksam för den 10 Juni 2011 !
Kyss!
