Hon tuggade lite försiktigt på cigaretten. Hon visste att hon skulle få tobak i munnen. Men hon hade annat att tänka på. Annat att koncentrera sig på. Hon visste att det var nu. Nu som allt skedde. Hon visste att det var viktigt att leva i nuet. Hon visste ingenting om nästa år. Hade inga mer planer än att inte falla ner i något fack. Ville inte bli placerad. Det var nog hennes värsta skräck. Hon som ungefär en tredjedel av sitt liv hade levt i en villa, med mamma och pappa, med syskon och hund. Med familjebil och buss till skolan. Hon som i en tredjedel av sitt liv hade levt med fasta rutiner, med släktkalas och middag med kött och potatis. Hon som redan vid 18 års åldern började sukta efter något annat. Började halvt om halvt stänga in sig i sin egna bubbla när det blev för jobbigt. Hon som knarkade musik och drömde i sin ensamhet om ett annorlunda liv i paris. Bland musik och konst. Bland rökiga jazzlokaler och körsbärsträd och flytande franska. Hon visste redan vid 18 års ålder att hon inte var intresserad av något Svenssonliv. Hon skulle inte vara en bullmamma, inte bli rasande så fort barnen gick in med skitiga kläder, klaga på sina arbetstider eller pioritera bort sig själv. Det var inte något som hon ville vara med om. Hon hade redan sett hur det kunde vara.
Hon drog fingrarna genom det blonderade håret som för något år sedan blev ännu kortare. Hon trivdes bäst när det var till axlarna. Lätt att ha o göra med. Lätt att rufsa till. Hennes klänning smidde åt kring hennes kropp. Hon som innan hade varit så full av tankar om sig själv. Hon hade alltid brytt sig, alltid jämfört med alla andra. Det var först nu hon slappnade av. Sket i att hon inte var miss perfect. Hon mådde så mycket bättre. Frankrike hade hjälpt henne. Hade fångat upp många timmars tankeverksamhet. Och tillsist förgyllt hennes tillvaro. Hon trivdes som hon hade det nu. Enkelt, simpelt och massa pastellfärger. Allt var som hon hade drömt om. Hon hade ett arbete, till och med två. Hon gick på loppis. Köpte klockor och speglar i guld. Hon bar en stråhatt och mörkröda läppar. Ingen visste vem hon var. Hon visste knappt vem någon var. Hon jnjöt av ensamheten. Och ibland skickade hon hem något vykort till familjen. Hon avundades att tillhöra några. Men visste samtidigt att hon hade det bättre nu. Med mer lugn och ro. Frid för själen.
Hon drog fingrarna genom det blonderade håret som för något år sedan blev ännu kortare. Hon trivdes bäst när det var till axlarna. Lätt att ha o göra med. Lätt att rufsa till. Hennes klänning smidde åt kring hennes kropp. Hon som innan hade varit så full av tankar om sig själv. Hon hade alltid brytt sig, alltid jämfört med alla andra. Det var först nu hon slappnade av. Sket i att hon inte var miss perfect. Hon mådde så mycket bättre. Frankrike hade hjälpt henne. Hade fångat upp många timmars tankeverksamhet. Och tillsist förgyllt hennes tillvaro. Hon trivdes som hon hade det nu. Enkelt, simpelt och massa pastellfärger. Allt var som hon hade drömt om. Hon hade ett arbete, till och med två. Hon gick på loppis. Köpte klockor och speglar i guld. Hon bar en stråhatt och mörkröda läppar. Ingen visste vem hon var. Hon visste knappt vem någon var. Hon jnjöt av ensamheten. Och ibland skickade hon hem något vykort till familjen. Hon avundades att tillhöra några. Men visste samtidigt att hon hade det bättre nu. Med mer lugn och ro. Frid för själen.
