.

Vet att jag inte borde rusa.
Inte alltid trösta efter mer och mer.
Att jag borde göra smartare val.
Att jag borde sluta kasta pärlor åt svin.

För någon gång kommer lyckan av sig självt.
Så säger dem alltid, och jag lyssnar och tror. För det låter ju så fint.
Men alla dem som lever för sig själva? Som inte har någon?
De som ständigt sluter in sig i ett skal, aldrig vågar öppna munnen.
De som gråter för sig själva, de som är glada för sig själva.
Hur ska jag kunna vara säker på att det en dag inte blir jag?
Hur kan jag veta att lyckan kommer av sig självt?

Jag vet att jag inte borde rusa. Inte borde trösta. Och framför allt inte borde blunda för svinen.
Men jag är så rädd för ensamheten.