Samma visa om och om igen.
Gömmer sanningen inne i mig själv. Bryr mig inte om vad andra säger. Oövervinnerlig. Klarar allt. Finns inget som hindrar mig (oss). Sedan kommer sanningen som ett slag i magen. Väggarna omkring oss faller. Allt rasar. Inget mera. Aldrig någonsin. Och hur kunde jag vara så blind? Hur kunde jag vara så godtrogen? Vad trodde jag egentligen om oss? Men jag vill ju. Vill. Vill. Vill. (Fast egentligen vet jag att det är lönlöst. Totalt hopplöst.) Och jag då, jag som har lovat mig själv att aldrig mer falla ner i denna grop. Ändå så är den nu djupare än vad jag någonsin hade kunnat ana. Det är inte rättvist. Det har aldrig varit rättvist. Hur fan kan jag vara så lättlurad. Aldrig igen.
Gömmer sanningen inne i mig själv. Bryr mig inte om vad andra säger. Oövervinnerlig. Klarar allt. Finns inget som hindrar mig (oss). Sedan kommer sanningen som ett slag i magen. Väggarna omkring oss faller. Allt rasar. Inget mera. Aldrig någonsin. Och hur kunde jag vara så blind? Hur kunde jag vara så godtrogen? Vad trodde jag egentligen om oss? Men jag vill ju. Vill. Vill. Vill. (Fast egentligen vet jag att det är lönlöst. Totalt hopplöst.) Och jag då, jag som har lovat mig själv att aldrig mer falla ner i denna grop. Ändå så är den nu djupare än vad jag någonsin hade kunnat ana. Det är inte rättvist. Det har aldrig varit rättvist. Hur fan kan jag vara så lättlurad. Aldrig igen.
