Satt o tänkte på hur jag var för 3 år sedan ungefär. Kom fram till en rätt markant skillnad, på hur jag är nu.
Tänkte på den lilla bubbla som umgängeskrets jag umgicks i.
Tänkte på den killen som jag så många sidor i dagboken offrade åt honom.
Tänkte på hur rädd jag var.
Hur jag slogs med mig själv, samtidigt som jag så gärna ville passa in överallt.
Så mycket kämpade jag, att jag till sist inte visste vem jag själv var.
Insåg hur avundsjuk jag var. Hur jag alltid trodde att gräset var grönare på andra sidan.
På hur rädd jag var för att bli ensam. Kom o tänka på alla människor.
På hur mycket onödig energi jag egentligen har offrat på dem.
Och på hur mycket onödig energi jag egentligen har offrat på att vara någon som jag egentligen aldrig har varit.
Men som jag så gärna ville vara. Tills jag insåg att jag faktiskt är rätt nöjd med mig själv.
Har nog aldrig trivts särskilt mycket med att vara en identitetssökande
tonåring med alldeles för mycket frågetecken omkring sig.
Tänkte på den lilla bubbla som umgängeskrets jag umgicks i.
Tänkte på den killen som jag så många sidor i dagboken offrade åt honom.
Tänkte på hur rädd jag var.
Hur jag slogs med mig själv, samtidigt som jag så gärna ville passa in överallt.
Så mycket kämpade jag, att jag till sist inte visste vem jag själv var.
Insåg hur avundsjuk jag var. Hur jag alltid trodde att gräset var grönare på andra sidan.
På hur rädd jag var för att bli ensam. Kom o tänka på alla människor.
På hur mycket onödig energi jag egentligen har offrat på dem.
Och på hur mycket onödig energi jag egentligen har offrat på att vara någon som jag egentligen aldrig har varit.
Men som jag så gärna ville vara. Tills jag insåg att jag faktiskt är rätt nöjd med mig själv.
Har nog aldrig trivts särskilt mycket med att vara en identitetssökande
tonåring med alldeles för mycket frågetecken omkring sig.
Livet är något allt bra underligt,
