gettin' over it

Åh vad jag önskar att jag vore en sån som hade lätt för att gå vidare i livet. Jag kan se det både som något positivt och som något negativt att man har så svårt att gå vidare. Men i mitt fall så är det bara negativt! Jag kan fortfarande sitta o grubbla över saker som skedde för över 2 år sedan. Det är så sjukt! Men det är framförallt väldigt jobbigt och ja, vad ska man säga... känslokrävande. Jag kan till exempel se en röd volvo, och så är de närmaste timmarna "förstörda" för att tanken på han dras upp igen. Sedan blir jag arg och trött på mig själv för att jag sån. Va fan ska jag göra åt det? Självbestraffning? Eller hålla på med andra just för att döva tankarna på han? Njae, ingen av de två alternativen är särskilt bra.

Jag antar att det är bara o acceptera vad som har hänt.
Och vara glad över att de faktiskt praktiskt taget är ute ur mitt liv, även fast det känns lite svårt ibland så är det ju ingen som jag måste hålla kontakten med.

Och trots allt så är jag rätt nöjd över att allt är över.
För hur jävligt det än har varit/är så har det utvecklat mig som människa.
Jag, jag för en gångskull