.

Blir knäpp på detta. Är det bara jag som har så svårt med att gå vidare? Glömma det gamla, och tänka framåt? Varför tar jag upp gamla händelser och sörjer dem igen? Varför tänker jag så jävla mycket på dej, om jag nu inte vill det? Det är ju bara dej jag ser. Hela tiden överallt. Jag vill aldrig mer känna kärlek, om jag inte äns vågar bli sårad. Vill inte leva med att gå o vara rädd. Vill vara trygg. Kunna skratta åt livet, och se framåt. Ser ingenting längre, utan just dej. Varför ?

Jag borde vara lycklig, men istället sörjer jag gårdagen och försummar det som jag har nu.