Ahapp. Vet inte vad jag ska säga om denna dag ännu så länge. Allt känns så svårt. Jag vaknade upp brevid min finaste. Men alla de onda tankarna sköts snabbt fram igen. Varför kan jag inte bara slappna av, o låta allt gå som det vill? Jag kan ju inte direkt ändra på hur människor ska tänka o tycka om en. Eller så är jag bara avundsjuk, och rädd för att bli ensam. Jag vill inte gå och vara orolig hela tiden. Visst, jag litar på dej. O du kan lita på mig. Men... Usch. Detta är så privat egentligen, att jag inte änns skriver det här på bloggen. Men å andra sidan så är det min blogg, o det är skönt att skriva av sig. Jag kanske bara surrar upp mig förmycket? Jag är så rädd för att sabba allt ihopa. Samtidigt som jag är rädd för att öppna mitt hjärta för mycket då det är så svårt att få de o läka ihop om det skulle gå åt skogen. Jag vill bara ha bekräftelse ifrån dej. Känna mig behövd. Kanske begär jag för mycket av dej? kanske är det så att du inte kan ge mig det ?
Suck, aja. Känner ett sånt sug att bara resa iväg ifrån allt ihopa o komma tillbaka som en ny, o starkare människa. Med mer erfarenheter och med bättre självförtroende. Men det är väll såhär man känner nu under vintern, då allt är så mörkt, grått o trist. Längtar så till sommaren, när skolan slutar, när man kan köra moppe, när man kan gå ut utan ett ton av kläder på sig, när solen skiner, när man kan rida ut (utan att vara rädd att stelna till en fiskpinne). Well, om ett par månader så.
Nahe, nu ska jag ha en bra tisdag o skärpa mina jävla äckliga tankar. Kanske ringa upp en phsykolog? haha.
Chingalong !
/j.
