Bland det jobbigaste som finns är det dolda hatet. Det som pyr där långt bak huvudet. Det som stoppas gång på gång av tungan. Det som är så tungt. Jag vet varken ut eller in. Det ända jag vet är att din envishet och tröghet tar kol på allt. Du sätter dejsjälv i skiten. Förstår du inte det ? Jag vill bara skrika åt dej att du ska stanna upp, tänka till.
Det som jag är mest rädd för är ensamhet. Att ensam planera sin framtid. Att ensam drömma om det som man en gång hoppas skall komma. Jag vet inte, men du sätter dejsjälv i skiten, fortfarande. När inte vi finns längre ? När du har gett upp. När du vill be om förlåtelse... Då finns vi inte mera. Då är du glömd. Glömd och fullkomligt ensam. Då blir ensamheten ditt problem.
Ge upp.
