Hon strök lätt med fingertopparna utmed brädorna som klädde en av spiltorna. Sakta, sakta kände hon hur det nötta träet passerade under hennes fingrar. Hon stannade upp, såg sig omkring. Det var tyst. Inte ens hönsen som har sin vanliga plats vid ena stallets hörna verkade särskilt intresserade av att kackla. Hom drog in luft i lungorna. Det luktade starkt av gamla seldon, svettiga hästar och gammalt damm. Hon blundade o såg framför sig hur stallet såg ut, för ungefär 20 år sedan. Men det stod stilla, kanske har det alltid sett ut såhär ? Samma omålade spiltor? Samma gråa väggar av betong? Kanske har det alltid funnits lika mycket flugskit på fönstren. Kanske har det alltid luktat gammalt. Kanske har det aldrig varit såhär tyst som det är här nu. Men hon visste att snart, mycket snart så skulle det gamla rossliga stallet fullas av liv och rörelse, frustande mular och sparkande hovar som gärna nötte på stallets inredning när maten var försenad.
Hon öppnade ögonen. Framför henne stod tuppen. Han visste mer om detta ställe än henne, det kände hon på sig. Konstigt, mycket konstigt kändes det att veta mindre än en tupp. Hon flyttade blicken och såg plötsligt framför sig hur sex hästar i alla nyanser av brunt stå o äta lungt utav det utdelade höet som nyss hade serverats. Ingen av de sex hästarna tog notis av henne. Hon såg sig omkring ännu en gång. Och plötsligt blev hon medveten om verkligheten. Verkligheten som berättade att det inte fanns några hästar som åt nöjt av sitt hö i sina spiltor. Verkligheten som berättade för henne att en tupp hade cirka 5 minuters minne.
Verkligheten som visade henne mycket mer än hon någonsin hade förstått.
