.

Problemet med dig är att du inte accepterar din omgivning. Du suktar alltid efter mer, alltid efter något bättre, alltid efter något större. Alltid ska du vara värst, och det som är i din omgivning river du ned, utan att tänka på konsekvenserna. "Det här accepterar jag inte" skrev du till mig. Sen när har du börjat acceptera något? Börjat ge med dig på någon punkt, börjat att ge vika? För att underlätta för någon annan. Någon annan som kan vara din vän, en vän som du inte heller accepterar. Som du aldrig har accepterat fullt ut. Jag har ändrat syn. Förstått att du inte är världens mittpunkt, bara för att du låter din mun gå i ett. Börjat se mina egna vägar, börjat göra invändningar. Så när ska du ta steget i att acceptera att sånhär är jag?