.

Vet inte hur jag ska börja. Eller vart denna historia kommer sluta.
Men den handlar om två personer, den ena är du, den andra är jag.
Allt började väldigt plötsligt. Väldigt oplanerat, och väldigt o genomtänkt. Men det kvittar nu.
Vem kunde ha i tanke att jag den natten skulle träffa en sån som du. Vem kunde ana vilken människa det kunde vara. Såhär i efterhand kvittar allt. Fast ändå inte. Jag vet inte vart jag ska sätta mina ord, för allt känns så skört.

Såg in i dina bruna ögon igår. Visste inte vad jag skulle tro. Försökte tyda dig. Försökte tyda dina läppar, försökte tyda dina ögon. Mitt i allt kände jag mig naken. Bröt mot mitt löfte till mig själv att "aldrig sänka blicken". Insåg hur svag jag var, hur svag jag var mot din utstrålning. Så sa du det jag tänkte hela tiden "det är så svårt att tyda dig".

Såg på dig genom dunklet. Såg hur du brottades med alla tankar. Såg på dig och förstod att det som du och jag har. Har jag inte haft med någon annan. Insåg hur ont jag skulle ha i hjärtat imorgon när jag sakta skulle förstå att det som du och jag hade. Skulle ske under total tystnad.

Det är bara en ännu sorglig historia om två människor. Två människor som genom en slump råkar vara du, och jag.