Jag är så osäker. Men det är ju jag. "du bryr dej för mycket", "du tänker för mycket", "du analyserar för mycket", "bara låt allt vara, det ordnar ju alltid sig". Jag vet, jag vet, jag vet. Jag vet allt dedära allt för jävla mycket. Jag kan inte sluta att fundera, jag kan inte bara släppa allt. Släppa vadå? Vad är det jag låter falla? Finns det något som är värt att hålla vid ytan? Jag är osäker, som alltid. Jag kan ibland avundas farmor och farfar som så troget som alltid står vid varandras sida. De vet hur den andre tänker, vad den andre gör. Vad man har varandra. Där råder ingen osäkerhet. De har skapat sin egna lilla värld. Inget att oroa sig för mer än att klya klart veden och hinna innanför dörrarna innan myggen blir för på. Men jag då? " du är så liten Jessica, du har allt framför dej. Sumpa inte bort det!" Sumpa bort vadå? Är det verkligen meningen att man ska känna press att leva livet, bara för att man vet att just den dagen aldrig kommer åter?
"Kärlek Jessica, bry dej inte om det... det kommer och då kommer de som en storm!" Jaha, så det är meningen att jag ska packa in alla känslor i en väska och stoppa in den i garderoben? Sen är allt borta? Bara koppla från?
"Men skit i han. Han var ju ändå inget värd. Du ser ju hur illa han gör dej!" Jo jag ser, jag lever med det. Ändå är jag så jävla dum att jag kommer krypande tillbaka. Berädd att resa till månen om det så bara vore att han ville ha tillbaka mig. Men det funkar ju inte så. Det är ju inte så jag vill ha det egentligen. Man kan inte styra över någon annans känslor. Och det vet ju jag.
Jag skall aldrig krypa, mamma.
